Vid kortisolbrist, även om den är mild, kan binjurarna behöva stöttning initialt. Annars finns det en risk att patienten inte svarar på sköldkörtelhormon-behandlingen som den ska, och hos vissa verkar symtomen till och med kunna förvärras. Stöttningen kan ske via lågdoskortison (hydrokortison, ej prednisolon) under en kort period (dock ej om man har anlag för parasiterande form av jästsvampinfektion/Candida) men också stärkande kosttillskott för binjurarna kan fungera minst lika bra, samtidigt som man undviker ämnen och element som belastar binjurarna. Det är viktigt att eliminera stresselement i vardagen, tänka på att ta det lugnt, regelbunden återhämtning, mindfulness/vara närvarande i nuet, gärna meditera eller göra avslappningsövningar och framför allt fokusera på att göra saker som du tycker om. Detta i ett försök att balansera upp kortisolnivån på naturlig väg. Läs flera binjurestärkande tips. Läs mer om binjurarna under Binjurarnas roll.

Patienter som lider av en hypometabolism där problemet verkar ligga på cellnivå och som alltså har TSH- och T4-värden i blod inom referens, mår övervägande bättre på NDT (naturligt sköldkörtelhormon). Detta enligt mängder av patienter och behandlande läkare så som Dr Karin Munsterhjelm i Finland, Dr Barry Durrant-Peatfield i Storbritannien och Dr Mark Starr i USA. Om NDT inte finns att tillgå är en kombinationsbehandling av Levaxin (T4) och Liothyronin (T3) i samma mängd som i NDT, dvs 4-5 ggr mer av T4 än T3, att rekommendera.

Patienter med hypotyreos (typ 1) och subklinisk hypotyreos kan klara sig på enbart Levaxinbehandling. Om inte alla symtom försvinner med T4 (Levaxin) bör patienten få prova tillägg av T3 (Liothyronin). Många patienter beskriver att de kan börja använda hjärnan igen, när de får tillskott av Liothyronin. Vissa får också lättare att gå ned i vikt.

För andra kan problemet vara så "enkelt" att de behöver höja sin Levaxindos. Med en högre Levaxindos sjunker TSH-värdet, och ett lågt TSH är ett måste för att många ska må bra. Med lågt TSH menas 0,4 mlE/L och någon/några tiondelar uppåt. Många som medicinerar idag ligger dock över 1,0 - vilket inte är optimalt för alla. Att ett lågt TSH på nedåt 0,4 INTE är en riskfaktor för varken hjärtkärlssjukdom, hjärtflimmer eller benskörhet/frakturer, vilket många läkare felaktigt hävdat, är nyligen visat i en stor skottsk studie med 16 426 patienter. Läs om studien på PubMed, eller en artikel om samma studie på ScienceDaily.

Före TSH-blodprovets tid var målet för behandling symtomlindring, och inte som idag då fokus istället verkar vara att hålla sig inom gränsen för särskilda blodvärden. Patienterna uppmanades då att fortsätta öka dosen av sköldkörtelhormon tills de upplevde lätt hjärtklappning, darr på handen och fick svårt att sova. Då visste patienten att den nått sin maxdos, sänkte dosen ett steg och höll där. Också i nutid finns det läkare som hellre ser hur det står till med patienten, än med blodprovet, men dessa läkare är få.

Att ett lågt TSH på nedåt 0,4 INTE är en riskfaktor för varken hjärtkärlssjukdom, hjärtflimmer eller benskörhet/frakturer, vilket många läkare felaktigt hävdat, är nyligen visat i en stor skottsk studie med 16 426 patienter. Läs om studien på PubMed, eller en artikel om samma studie på ScienceDaily.

Om man ändå inte mår riktigt bra på högre dos bör patienten erbjudas att få prova NDT, som visat sig ha god effekt på de patienter som inte blivit av med sina symtom på Levaxin (och Liothyronin). NDT var standardpreparat under 80 år men är nu betydligt svårare att få utskrivet. Det är ett licenspreparat och således måste varje recept godkännas av Läkemedelsverket, något de inte alltid gör.

NDT innehåller förutom T4 och T3 också resterande ämnen som en sköldkörtel tillverkar. Bland dessa ämnen nämns T1, T2 och calcitonin. Tyvärr finns det alltför litet forskat på dessa ämnen, men att de har mycket god effekt på vissa patienter är det ingen tvekan om. Det finns också de som mår dåligt på NDT och dessa patienter ska förstås hålla sig till Levaxin (och ev Liothyronin). Problemet med jämförande studier av NDT och syntetiskt T4 som Levaxin, är att forskarna ofta enbart bedömer hur pass "friska" blodvärdena blir av behandlingen och alltför sällan tittar på patientens symtom och livskvalitet, som ju torde vara det väsentliga.

Vi är alla individer och vad som är bäst för en patient behöver inte vara det bästa för en annan. Valmöjlighet mellan olika behandlingar, när dessa inte uppnår förväntade resultat, är en rättighet som alla patienter borde ha – oavsett sjukdom.

Dessutom: att behandla hypometabolism med binjure- och sköldkörtelhormoner kan vara otroligt värdefullt, men om man inte ser till orsaken varför problemet uppstått (i de fall det inte är en klar hypotyreos typ 1) kommer ursprungsproblemet att kvarstå och påverka kroppens metabolism. Ett holistiskt perspektiv (kropp, sinne, kost och kosttillskott) är därför nödvändigt för att uppnå maximalt behandlingsresultat. För detta ändamål är en näringsterapeut att rekommendera. Här kan du söka näringsterapeuter efter riktnummer. Fråga före besöket om terapeuten är särskilt kunnig på ämnesomsättning och binjurar/HPA-axel. Läs gärna: "Får vem som helst kalla sig näringsterapeut?"

Det finns också ett fåtal läkare med denna specialistkunskap. Till exempel dem som arbetar enligt PNIT(E)-metoden.

Det är inte ovanligt att lida av överkänslighet mot olika tungmetaller och/eller födoämnen, utan att veta om det. Kroppen och immunsystemet är givetvis väl medveten om överkänsligheten, vilket kan ställa till med diverse inre reaktioner med påföljande obalanser. Om ovanstående behandlingsmodell inte ger förväntat resultat kan överkänslighet mot vissa ämnen vara problemet, vilka då bör avlägsnas/uteslutas. Ett Melisatest kan visa hur ditt immunförsvar beter sig vid kontakt med olika tungmetaller (där kvicksilver/amalgam visat sig vara en bov hos många), och är betydligt känsligare än ett hudtest. En näringsterapeut kan hjälpa dig med vilka födoämnen just ditt immunsystem reagerar på. Läs om inflammationsdrivande mat i SvD-artikeln "Lätt att äta sig sjuk", eller i Läkartidningen: "Vår tids kost bakom inflammation och sjukdomsutveckling". Också parasiterande form av jästsvamp/Candida verkar kunna ställa till det för behandlingen.

Dr Alan R Gaby rapporterar att han, och flera läkare med honom, därför angriper hypometabolismproblematiken från flera håll. Till exempel rekommenderar han blodsockerstabiliserande kost, vissa kosttillskott, att identifiera och undvika mat och ämnen som immunförsvaret reagerar på samt behandla Candida vid behov. Hans erfarenhet är att det resulterar i att patienterna klarar sig på mindre doser NDT, än innan de utförde dessa förändringar.

Intressant är också Alan R Gabys erfarenhet att hälften till två tredjedelar av hans patienter inte får tillbaka sina hypometabolismsymtom när de efter ungefär 18 månader råds att prova att trappa ned och avsluta behandlingen med NDT.

Om symtomen återkommer fortsätter patienterna med NDT i åtminstone 18 månader ytterligare. Eftersom det kan ta fyra veckor eller mer för sköldkörteln att återställas till en normal nivå efter behandling med sköldkörtelhormon, sker nedtrappningen på fyra veckor. Till skillnad från binjurarna och långtidsbehandling med kortison, är det ingen fara för att sköldkörteln ska ha svårighet att få igång den egna produktion igen efter behandling med sköldkörtelhormon, skriver Alan R Gaby i sin review "Sub-laboratory Hypothyroidism and the Empirical use of Armour Thyroid".

Observera att detta inte gäller dem med hypotyreos (typ 1), dvs en underfunktion i sköldkörteln som oftast är kronisk och kräver medicinering med sköldkörtelhormon livet ut. Kanske gäller det patienter med en stressutlöst hypometabolism, som under de 18 månaderna stärkt sin kropp och psyke på diverse vis. För den som slutar med sköldkörtelhormon, och fortfarande är i behov av det, är risken stor att vägen tillbaka till hälsa är lång.

Läs också Sköldkörtelförenings förslag på riktlinjer vid diagnos och behandling

Och från The International Hormone Society:
Physician Consensus # 3: Cortisol Replacement Therapy in Milder Forms of Adrenal Deficiency in Adults
Physician Consensus # 9: The treatment of clinically hypothyroid, but biochemically euthyroid patients